Vet inte äns om det stavas så. Skall jag våga ha kvar det? Kommer de skratta åt mig? Ja ja, jag har svårt att stava. Så är det med det. Jag låter det stå kvar. Lite gullig kanske det tycker att jag är, som när jag säger fel på Cubase LE och jag sa Cubase le, som Bruce Lee. Ha Ha Ha kanske de säger, men hur skall jag veta att det uttalas LE och inte Le. Ibland känner jag mig som en analfabet.
Varit på Konstmuseet och -hallen.
I hallen fastnade jag för fortsättningen på klagokören. Folk fick skicka in historier om sina arbetsplatser, de fick lägga till och dra ifrån. De del av berättelserna var sanna. Fick lova att göra upp, säga ifrån, göra sig själv till hjältar. 4 kortfilmer. Himla spännande ide att ta del av andras situationen och fantasier -revange!
Konstmuseet
P å utställningen, Talki´n loud and sayi´n something. Det var inget som riktigt fångade mig mer än ett igenkännande av arbetssätt. Skulle kanske varit bra med en tolk, hi hi jag menade guid.
En annan felsägning var ett ljudredigeringsprogram Alberton Love i stället för Alberton Live. Ja ja...
Jag har sökt info om konstnärer som jobbar med angränsande teman till mitt...pratat med Andreas kollat på hans blogg om tid. www.streckandreas.blogspot.com
On Kawara
Har gjort Datummålningar - jobbat med teman som tid, liv död och att överleva.
Han är en konceptuell konstnär, han gjorde en till tre datummålningar per dag blev han inte klar innan midnatt förstörde han dem. Sammanlagt 2000 bilder. Började på 60 -talet avslutade när?
ett annat projekt han gjort var att skicka telegram till vänner med texten: "I am still alive"
Sam Teching Hsien
Jobbat med uthållighet
Många ett års projekt som:
- fotograferat sig själv varje timme under ett helt år och på samma plats.
- varit ihopbunden med en annan konstnär (Linda Montano) som han inte kände innan Repet var kanske två meter långt.
- suttit i en bur
- varit utomhus, mellan 26 sept 1981-26 sept 1982. Inte ens gå under ett tak
- inte fick titta på konst
Oxå gjort ett 13 års projekt, där han fört efteråt avslöjade vad han gjort. Det var att överleva.
Blivit tipsad om en gatumagiker, David Blaine. (Jag skall kolla upp honom).
Håller på med uthållighetsprojekt
- bott i en glasbur
- låda i luften
- liten platå
- is kub på Time Square
Var slutade jag sist..jo elevernas motstånd.
Att de ger upp vi första anblicken av motstånd. Att de inte ser det som de faktiskt har och får tillgång till. Bortskämda.
Jag kämpar med det själv. Som vid frukosten, om jag skall äta gröt som jag tycker oftast fastnar och tjocknar i halsen eller äta yoghurt med musli. Musli med nötter, russin, frön... Gröten med drottningsylt eller lingonsylt. Valmöjligheten är så stor! Väljer oftast yoghurt med musli, men efter ett tag smakar det inte något särskilt. Vad skall jag välja härnäst, vad är ännu godare..... Nä jag var i Guatemala våren 2001, bodde hos en familj. Vi åt ris och svarta bönor varje dag, tre ggr om dagen. Någon gång fick vi ägg till. Det var så gott, jag tröttnade aldrig under de två veckorna jag bodde där. När jag varit på mediationskurs (som jag snart skall på igen) har jag ätit gröt så gott som varje morgon, det har smakat så gott. Vad beror det på? Är det sättet som vi lever på som gör oss missnöjda?
MISSNÖJE.
ATT UPPSKATTA OCH SE DET VI HAR ,OCH VARA TACKSAMMA FÖR DET!
Tacksamhet
Missnöje - Tacksamhet
Att ge upp, då investerar man inte i något, och då bygger man inget. Och det finns häller inget att bygga vidare på.
Investera - meningsskapande
Om skolan skall vara meningsfull för eleverna måste de investera, i sig själva!
Ge saker och ting en chans.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
...och om man är ständigt matad behöver man ju inte investera... man bara väntar på nästa mål... är det så många elever gör?
Hela ansvaret för vad eleverna "får med sig" från skolan läggs ofta på läraren fast det många gånger handlar om föräldrars inställning till skolan, olika ämnen osv... och dessutom så kan man aldrig lära någon något som inte vill. Och då gör man allt för att fånga, lirka, göra om, göra annorlunda, fånga intresse tills man tillslut slår en stor djävla trippelknut på sig själv... men vart är övriga samhällets ansvar, vart tog TILLSAMMANS vägen? "It takes two to tango"
Jag tror att du är något på spåren här :)
...nu menar jag förtås inte att själv i min tur lägga hela ansvaret på någon annan, mer är frågan om det verkligen är meningen att man som lärare skall behöva dra hlea lasset själv.
Kanske skulle jag behöva fått stämma in i den där klagokören så att jag hade fått sjunga av mig ett och annat.
Ha, ha :)
Jag är nog inte så uppgiven som jag ofta låter men jag ser hur mycket det är som kräver förändring och kan inte i min vildaste fantasi förstå hur det skall gå till.
Nej vi kan inte slå knut på oss själva. Vi kan inte vara entusiassmerande i alla lägen. Undervisningen kan inte enbart byggas på lust. Vi finns där för dem men de måste sträcka ut handen, visa att de vill anstränga sig. Det kan vi inte göra åt dem. Kräv mer, var jobbig! Som sakt detta är tankar jag har nu.
Hej!
Jag blev så glad över att du lämnat en komentar till mig.
(Jag skrev just ett jättelångt meddelande till dig som bara försvann när jag skulle publicera det.Å vad arg jag blev att jag inte sparat det).
Ja hur gör man, som du sa i din komentar.
"Hur sjutton skall man bära sig åt för att skapa ett intresse för dessa delar av processen"?
Jag befinner mig fortfarande till viss del i bubblan som du beskrev. Men många tankar och upplevelser har jag.
Om eleverna får en erfarenhet av den rikedom och meningsfullhet som skapas när samtalet vidgas och man tar del av varandras arbeten och tankar om livet. OM de kan uppleva att det vi gör på lektionerna i skolan berör dem. Då kanske är de villiga att anstränga sig.
Detta är ett tidigare inlägg till Camilla som jag nu kopierar in här
Skicka en kommentar